Hej!

Det är Rolf som med det här avsnittet avslutar bloggen drabbas. Jag kommer att låta den ligga kvar en tid, så att de som vill ska kunna läsa olika avsnitt i den.

                        Sista kapitlet:                  Dop som troende

Under år 1999 träffade vi olika människor i olika grupper, både i Evas arbete och på andra sätt. Vi besökte en vän som bodde en bit bort och där läste vi en tidning som vi tyckte motsvarade vår syn på kristna sammanhang.

Jag vill inte förmedla någon samfundsetikett i min blogg, så därför inför jag anonymitet överallt där samfundetsnamnet syns. Tidningen jag talade om sprids av en församling i Stockholm. Vi var inne i juni och församlingen skulle ha en tältkonferens i slutet av juli. Vi fick låna så många tidningar vi ville och det blev många lässtunder. Bland mycket som stod att läsa, var att församlingens pastor i början av 1999 hade fått flytta hem till Herren.

Vi ringde till församlingen och frågade oss för om plats för en husvagn och lite annat. Vi blev bokade för hela veckan. En vecka före konferensen var vi på en campingplats utanför Västerås och mådde bra. Jag hade gjort dumma rörelser så musklerna i mina axlar protesterade häftigt. Det blev värmedynor och värktabletter. På campingplatsen var badet en skön höjd- punkt. Det svalkade axlarna. Jag gick och längtade efter den kristna konferensen, för jag kände på mig att det skulle bli en verklig rekreation för våra trötta "personer".  Det stämde.

Vi blev mycket väl mottagna. Stämningen var vänlig, skön och praktisk. Ingenstans kunde vi upptäcka något gnissel, trots att gästerna strömmade till hela tiden. Det är svårt att beskriva en tältkonferens. Det är en speciell värld. Men vi trivdes verkligen mycket bra och både predikningar och sång var det bra kvalité på. Församlingen har en sångbok och den används verkligen. Några melodier kände vi igen, men ganska många var helt nya för oss. Men även de nya tyckte vi om. Äta mellan mötena kunde man göra i byggnaden. Betalningen löstes så att man lade pengar i en offerkista och de som hade, gav mer och andra kanske ingenting. Och en del medel kom in kollektvägen.

Detta är ingen recension av konferensen. Men vi trivdes verkligen jättefint.

Jag bestämdemig också för att tala med den som var dopansvarig. Han var inte så lätt att bli ensam med, men slutligen gick det.

Någon dag senare träffade jag dopförrättaren på ett möte. Då sade jag att alla formaliteter var klara. Och ett par dagar senare igen, ringde han och talade om att jag var välkommen till mitt dop den 26 september. På så vis kom det sig att jag nu är döpt. Eva döptes nästan på dagen ett år senare.

Tack för att Du har varit här inne och läst!   Rolf

                                 Slut

Hej!

Nu ska Du få det näst sista stycket i Drabbas.

I slutet av 1997 blev jag pensionerad. Eftersom jag inte behövde bo på någon särskild ort, så flyttade Eva och jag till Västerås.

Så här var det.

Hon hittade ett arbete som tilltalade henne i en Platsjournal där vi bodde, och hon ringde arbetsgivaren, som är en kristen förskola, Oasen, i Västerås. Sökande skulle vara bekännande kristen. Det gick en tid och vi trodde att platsen var tillsatt, men arbetsgivaren ringde och ville träffa Eva. Då sa jag:

- Varför inte flytta till Västerås?

- Jamen jag har ju inte fått jobbet än!

- Nej, men vi flyttar i tro.

- Okej har du sagt det så.

Och vi tog de nödvändiga kontakterna med bostadsförmedling och tänkbara hyresvärdar.

Det dröjde inte 14 dagar förrän vi hade en lägenhet på hand och skulle få den visad.

Sammanlagt tre resor till Västerås med kombinerat arbetssökande, lägenhetsvisning och intervju och saken var i hamn.

Hos det som i Västerås motsvarar bostadsförmedlingen fick vi se en karta där de tre anvisade bostadsförslagen fanns inprickade, och där fanns bl.a bostadsområdet Gideonsberg.

- Där vill jag bo! sa Eva. Och så blev det. Och lägenheten på 3 rok. är mycket trevlig och den röksanerades, vilket behövdes. Och så kom vi att bo på Gideonsberg, där bl.a Emausgatan finns. (Stadskontoret stavar så) Och där finns även Skallberget, vilket för tanken till förso-

ningsverket. .

Och en dag ringde arbetsgivaren och meddelade att Eva hade fått jobbet och kunde börja - och helst igår. Nej - men snarast. Det blev den 3 mars!

Flyttdagen körde vi i förväg till vår nya bostad och flyttlasset kom efter. Vi hade med oss några saker, bland annat lite smörgåsar och kaffe. Klockan blev både det ena och det andra. Vi sov ett tag på golvet i matrummet. Och så gick vi till vardagsrumsfönstret. Där såg vi flyttbilen. När den började lossa var klockan tolv på natten. Lossningen var klar halv två.

Det är väl i och för sig OK. Men detta var natten till den 3 mars 1998 och Eva skulle börja

jobba klockan åtta den 3 mars. Så det blev till att ställa väckaren och ta fram kläder. Jag hade

redan kört vägen till hennes jobb så jag hittade direkt. Men visst blev det lite stressigt första dagen.

Detta berättar jag som inledning till vårt delvis nya liv. Mitt liv som pensionär och Evas som barnsköterska. På Oasen, förskolans namn, finns avdelningen Skorpan för de lite större bar- nen och Smulan för de mindre. Efter en tid blev det klart att hon skulle arbeta bland barnen

på Smulan. Oasen drivs av en stiftelse där majoriteten är pingstvänner.

1998 gick åt till att komma till ro på Gideonsberg och på Smulan. Vi arbetade ett tag

för att Sverige skulle komma ut ur EU, som kostar Sverige flera gånger medlemsavgiften per år. Och bara den var 1998 uppe i 21 miljarder. Per år alltså. Det är inte konstigt att det blir nerskärningar.

Ses vi i morgon fredag för sista delen ?

I vilket fall som helst

Ha det bra!

Rolf

Hejsan och välkommen hit.

Här styckar jag upp text ur ett häfte som jag har skrivit som jag kallar Drabbas. Du kan läsa tidigare stycken om Du klickar för dem här till höger.

Hösten 1981 ville vi hälsa på svärmor i Jönköping och när vi var där utnyttjade vi en

inbjudan från en av pastorerna att besöka evangelistveckan. Då levde ännu en gammal pionjär, Georg Gustafsson, som hade varit fanbärare åt socialisten Kata Dalström.Vi träffade honom och fick en pratstund. Även under denna vecka fanns det väckelsemöten och i slutet av dem eftermöten.

Under ett sådant kommer en ung man fram och säger att han har ett ord att säga mig. Han vill be för mig, så att jag får en gåva av Gud. Det tar jag givetvis gärna emot, och han ber för mig.

När vi är färdiga, går jag fram till pastor Bo Hörnberg, som håller på att avsluta mötet och jag går snabbt fram till honom och talar tyst om för honom vad jag har på hjärtat. Han kramar om mig, presenterar mig snabbt och överlämnar mikrofonen.

När jag har fått den, säger jag med lagom mikrofonröst:

- Det sitter någon där borta - jag pekar - som har plågats av svår värk (i nacken) i många år, men ikväll löser Herren dig. Kan vi sjunga en sång tillsammans?

Vi sjunger då "Genom blodet" och mötet avslutas.

Morgonen därpå börjar med en bön och tacksägelseämnen som har ringts eller annars lämnats in, ska läsas upp. Mötesledaren läser: Det är en syster som har ringt in detta: Jag har plågats i många år av svår värk i en halskota, men jag blev fri på kvällsmötet igår! O vad jag blev glad.

Nästa år hände det en morgon när man läste tacksägelseämnen att en broder hade lämnat in en nästan likadan tacksägelse, och där det hade hänt samma kväll som den förra.

Ses vi här inne i morgo? Ha en bra dag. Rolf

Hej! Här är ett modernt Markus´  evangelium! 

Innan sommaren var slut blev det en konferens till. Vi hade besökt ett möte i Vim- merby, där en norsk predikant, Terje Berntzen, talade. Han bad för sjuka i eftermötena. Människor hade blivit helade och tagit emot Jesus. Berntzen skulle även komma till en konferens i Rydaholm i augusti, så vi - Eva, jag och Markus 4 år, åkte dit med vårt tält för att höra honom. Vi var i Falkenberg en vecka först, på grund av min semester och först en vecka senare började det i Rydaholm. I Falkenberg råkade Markus på natten ramla ur en vuxensäng. Han gjorde sig illa i nacken. Hur illa fick vi se på morgonen.

Han gick med vänsterlutande huvud och om vi försökte trösta eller krama honom skrek han av smärta. När han på barn vis lekte i sanden, såg det så fel ut när han med vänsterlutande huvud gjorde sandkakor. Riktigt hur illa skadad Markus var hade vi nog inte insett. Vi kom oss inte för att söka läkare, för vi trodde att det skulle gå över av sig själv; eller också skulle han bli helad på konferensen.

Vi kom till Rydaholm och tältade och Markus fick snart jämnåriga lekkamrater som snabbt lärde sig att man inte kunde ta i honom hur som helst. Det blev många "javisstja". Så kom den dag när Terje Berntzen började sina kvällsmöten. Han höll en enkel och rak stil i sina predikningar och hade ingen predikoton, utan när det var något han ville betona, så höjde han bara sin sköna norska basröst: - Når Jesus hängte utav sej kungamanteln for å stige ner från himmelen, da tror jeg alle englene höll åndan av bare forskrekkelse......

När jag på fredagskvällen gick fram till Terje med Markus på armen bland de förbönssökande, kände han igen mig från Vimmerby. Jag berättade för honom om Markus´ nacke och vad som hade hänt.

- Heter du Markus? Jesus han hade också en vän som hette så´n. Nå skal du glemme nakken din å så skal vi bare prisa Jesus.

Och det gjorde vi och så gick vi och satte oss igen. När Markus hade satt sig ner, sade han bara: Nu gör det inte ont längre! Och huvet det satt som det skulle! Tack gode Gud!

Vi hade bara prisat Jesus tillsammans med Terje! Ingen handpåläggning. Inget fallande i golvet. Som annars visst skedde på dessa möten. Det var verkligen ett evangelium (glatt budskap) med både Markus och Jesus i blickpunkten

Det var förstås fler som fick sina böner hörda när det gällde sjukdom och annat. Ett ord som givetvis ofta kom till användning var "frälst". Min konfirmandpräst lärde oss något vi kunde säga om folk frågade om vi var frälsta: "Ja på Golgata för tvåtusen år sedan." Och det var ju rätt på sätt och vis. Vi fick ju frälsningen till skänks då. Tack och lov till Jesus för det!

Men det är med frälsningen som med ett postpaket. Det måste hämtas ut. Man får en avi i brevlådan. Sedan måste man gå och hämta den. Det kan göras på olika sätt. Hemma eller i kyrkan eller i en lokal där troende samlas, eller hur det nu går till. Men icke uttagna postpaket går i retur till avsändaren.

En gång fick jag faktiskt fem minuter ensam med Terje Berntzen i järnvägsparken, sedan jag

hade sagt att jag gärna ville vinna själar för Jesus. Han tog upp sin bibel och lade den i knät

och sedan sa han: "Får du bare tag på ordet, så kan du viiiile där med hele din tyngde forstår du!"

En annan av kvälls- eller snarare nattpredikningarna den veckan handlade om Jesu återkomst.

Efteråt stupade jag "i sovsäck" och sov med detsamma. Jag vaknade plötsligt fram på morgo- nen, troligen vid tre-fyratiden av något som liknade basunljud. Mycket kraftigt och ihållande, ungefär som när de provar flyglarm. Underlig tid på dygnet för flyglarm, bara.

Det är lätt att le åt detta nu, efteråt, men det är svårt att glömma hur det kändes under de första fem sekunderna. Basuner förbinder man ju gärna med Jesu återkomst och tiden på dygnet saknar betydelse. Det skulle faktiskt ha kunnat vara dags. Eva vaknade också och vi tog varandras händer.

Ses vi här inne i morgon?

Rolf

Hej! I

dag tänkte jag berätta om en erfarenhet av den Helige Ande. Det hände en kort tid efter att vi hade haft erfarenheten i soffan.

Något som Eva och jag såg fram emot var ett föredrag, som skulle hållas i Linköping, i ämnet den Helige Andes dop. En norsk-amerikansk luthersk präst vid namn Harald Bredesen, skulle tala och tolkas av domprosten i Linköping, Tord Simonsson. Innan vi åkte iväg, läste Eva ett bibelställe som gav henne mod att åka iväg. Det handlade om en öppen dörr (Upp. 3:8). Vi stärktes ytterligare i föredragets paus, då en man frambar ett profetiskt budskap där samma bibelord var med.

Harald Bredesen talade övertygande och i lugn och saklig och självklar ton. Man fick klart för sig att erfarenheter av den Helige Ande var en självklar utrustning för en kristen. Tord Simonsson, tolken, förklarade sig privat vara helt på den linje som Bredesen representerade.

Efter pausen blev föredraget mer en praktisk demonstration. På samma sätt som när man tar emot Jesus i sitt liv, kunde man be Herren om dopet i Helig Ande och sedan tacka för det. När han hade sagt detta förklarade han att han tänkte göra en praktisk demonstration och bad alla som ville göra erfarenheten, att sätta sig på någon av de två främsta raderna. Vi och rätt många till gjorde detta. Därefter bad vi genom att säga efter honom och förklarade oss i tro ta emot den Helige Ande på samma sätt som vid mottagandet av Jesus.

Det jag reagerade inför, var att ingenting verkade hända. Han sade:

- Det sker er som ni tror. Undrar ni om jag tänker be Gud att ge er tungomålstalandets gåva?

Det tänker jag inte be om. Det hör ihop med andedopet, som ni nyss hade bett om.

Han drog till med en ordlek: Ingen går in i en skoaffär och köper ett par skor och ber sedan att få köpa tungor (plös) också. (I svenskan betyder tunga och plös samma sak). De sitter där redan.

Det borde vara varje människas rätt att ha ett arbete. Ändå vet vi att vårt land har ganska hög arbetslöshet. Det var illa när jag skrev mitt manus för hand. Det är ännu värre nu när det renskrivs. Arbetslöshet plågar människor mer än mycket annat. När vi inte har ordnat arbete, känns det som om vårt värde minskar samtidigt med att alla ekonomiska bekymmer ökar.

Som nyinflyttade i Edsbruk fick vi höra talas om Eds Cellulosa som hade övertagits av dem som var anställda. En sådan fabrik kan lukta rätt illa, men vi som bodde i samhället lärde oss att det snarare luktar arbete. Eds Cellulosa sysselsatte 100 man.

Men fabriken hade varit på fallrepet så många gånger att människor ofta kände sig ha anledning att tänka ungefär: Jamen den här gången går det i alla fall omstyr. Nu får de lägga ner och ge upp. Men de gav inte upp. När sista gnistan verkade slockna, så har det legat lite bränsle som har tagit eld, och så har fabriken kommit igång igen.

Efter sommarsemestern 1981 gick vi till fabriken och hade cittran med oss. Vi hade avtalat tid och fick hålla till i personalfikarummet. Vi hade med oss ett litet brev som vi hade mångfaldigat. Det handlade om att vi trodde att Gud var intresserad av att hålla fabriken igång om de ville hjälpa oss be hemma. Ett avgörande styrelsemöte skulle komma 14 dar senare och det utföll så att Eds Cellulosa var räddat en gång till. Tack käre Gud!

Hukad på estraden

Sommaren 1981 började ett slags islossning för oss. Jag ska nämna ett exempel. Vi åkte iväg på en tältsemester där vi utanför Aneby deltog i en kristen konferens i en by som hette Ralingsås. Där fick man komma i god tid till alla möten, för där var "knökafullt" en halvtimme innan.

Någon gång var det så fullt så att man måste ta till sittplatser som var diskutabla ur brandsäkerhetssynpunkt. På så vis hamnade vi en gång på estraden, under en strävpelare, bakom predikanten, sittande på ihopvikta regnkappor. Lovsången var härlig.

När talaren inbjöd människor att söka Gud i eftermötet, satt vi så att vi framifrån såg många ansikten lysas upp av glädje, något som man bakifrån, sittande i bänkarna går miste om. Det är mycket övertygande, det tror jag läsaren förstår.

Denna konferens avslutades med dop i sjön Ralången med flera unga människor som döptes.

Ses vi här inne i morgon?

Rolf

Hej!

Nu tar vi den del av bibelvandringsvisan

som handlar om Nya Testamentet

12. Och vänder du sen bladet, du ser ett nytt förbund,

Den Smorde, som har kommit, är med oss varje stund.

Om blott vi honom hyllar, som den Han faktiskt är.

Guds härlighets spira han bär.

13. Den lärde Nikodemus till Jesus kom en natt:

"Du är ju sänd av Gud, vi förstår hur det är fatt."

Men Jesus sa: "Vill himlen du se, när själen flytt,

då måste du födas på nytt!"

14. Ty köttet föder köttet i Adams gamla släkt.

Guds Ande föder anden hos den som bliver väckt!"

Ty se Han älskar alla, som tror på Sonens namn,

och kommer som barn till Hans famn.

15. Här kommer Jesus, hyllad av folkets glada hop.

Han rider på en åsna vid hosiannarop.

På väg till själva templet i Guds Jerusalem.

Snart skall han till Fadern gå hem.

16. På tempelgården finner han burar härs och tvärs.

Här säljes offerdjuren, det råder full kommers.

Han grips av helig vrede och driver utan krus

geschäftet ur bönernas hus.

17. "Messias måste lida och dö som Skriften sagt"

Men Petrus säger: "Mästare, tag dig väl i akt!

Det där får inte hända!" Men Herrens svar blir kort, och frestaren driver han bort.

18. En natt i övre salen, till måltid samlas de,

och sedan kommer kvalen uti Getsemane,

då all vår syndabörda på Jesu hjärta tär,

och straffet för min skull han bär.

19. I samma natt som Judas Iskariot honom kysst,

för Kaifas och Pilatus Han står där lika tyst.

Och Herren ser på Petrus, som står i nästa sal

- och plötsligt hörs tuppen som gal.

20. Och mellan tvenne rövare Jesus föres bort.

För dig och mig på korset Han hänger inom kort,

och ännu i sin plåga Han frälser rövar´n som

i dödsnöden till honom kom.

21. "Nu är det allt fullbordat" från Jesus hörs ett skri.

Nu rivs itu i templet det stora draperi

I Sonens död nu Fadern med oss försonad är

För mig är Han innerligt kär.

22. I graven lägges Jesus på långfredagens kväll.

Med kejsarns bild förseglas den stora gravstenshäll.

Men tredje dagens morgon står Herren åter opp

- och ger oss vårt salighetshopp.

23. Men lärjungarna tror inte på uppväckelse.

De göms bak stängda dörrar i stor förskräckelse.

Vad kvinnorna om graven berättar, tror de ej,

förr´n Petrus förvissade sej.

24. En afton på en vandring två sorgsna bröder går,

när uppå sina varför de plötsligt svaret får.

En främling går igenom med dem vad Skriften sagt:

"Guds Son skall om livet bli bragt!"

25. De lyckas bjuda mannen på kvällsmat i ett hus

och i hans blick de känner Guds kärleks milda ljus.

Han känns igen - försvinner, och båda säger så:

"Hur hjärtana brann i oss då!"

26.

Till sist till Uppenbarelseboken nu vi går

där vi ett ord på vägen av Herren Jesus får.

"Nu på din dörr jag klappar, och om Du öppna vill,

skall du höra himmelen till!"

Välkommen imorgon igen.

 Rolf

Hej!

Trevlig midsommar!

Jag fortsätter där vi nyss h ade köpt cittran i januari 1981.

En repertoar växte fram och vi hade cittran med på hembesöken, vilket blev uppskattat. Folk sa ofta att de eller en äldre släkting spelade cittra och hade en på vinden. De kunde ofta bidra med gamla sånger som vi inte hade hört, men fick lära oss och så blev cittran en inkörsport till mycket intressanta samtal. Ibland en språngbräda till samtal om själens räddning.

Trots att det som ska berättas nu innebär ett hopp framåt i tiden, tycker jag ändå det hör hemma här. Vid ett tillfälle kände jag mig helt enkelt väldigt inspirerad att göra en biblisk sång, ett slags vandring genom Bibeln. Det gick så fort, så jag tror att jag helt och hållet har fått den av Herren. Den är tänkt att sjungas till Nils Frykmans sång: Nu är jag nöjd och glader. Den som vill ha melodin kan kontakta mig genom att kommentera.

Melodin finns i 570 Nya Segertoner, 415 i Gamla Segertoner och 62 i Särlaregn.

I nästa avsnitt börjar visan i Nya Testamentet.

Ha en bra dag!

Rolf

Att träffas ( = här i bloggen: drabbas)

En telefonsvarare kan vara nödvändig, inte minst i en lite offentligt persons familjeliv, men den bör ju användas med måtta och förstånd. Jag använde min, den veckodag då jag hade tjänstefritt, för att kunna vila den sjunde dagen, även om den råkade infalla på en annan veckodag. Jag hade läst in ett meddelande där, i stort sett när jag träffades och vem som var anträffbar i stället. Någon som träffades. Men kapitelrubriken har en dubbelmening. Att träffas är ju inte bara att vara anträffbar.

Att träffas betyder också att bli träffad! Nu ska jag berätta om hur det gick till när jag och min fru träffades.

Det var alltså en kväll, när Eva och jag hade tittat en stund på TV och den minste sov. Magnus, som hade börjat på gymnasium, bodde inneboende i Västervik. Vi var ensamma. Det blev sådär skönt tyst, som det kan bli när TV och barn sover.

Hur det nu kom sig, så sa jag:

- Hördu, det är något jag skulle vilja säga. Jag skulle vilja be till Gud. Ikväll har jag lust att göra på ett annat sätt. Men jag känner mig lite generad inför dig. För det kan mycket väl hända att vi talar i mun på varann. För jag har tänkt berömma Gud. Tala till Honom och berätta att jag tycker om Honom, och säga att Han är stor och underbar. -

Och Eva svarade:

- Faktiskt så har jag tänkt på samma sätt. Nästan precis i alla fall.

Då log jag ett snett leende och svarade:

- Ska vi försöka då.

Och så satte vi igång. Det blev en helt fri bön, där vi inte visste från början vad vi skulle säga, utom att vi ville berömma och upphöja Gud. Vi prisade Jesus också och tackade Honom för allt som vi kunde komma på. Vi blev glada och upprymda av det. Och sedan läste vi ett stycke i Bibeln. Eftersom vi inte riktigt visste vad vi skulle börja med, så tittade jag i pärmen på min, och där stod det Jeremia 15:19. Mänskligt sett en hälsning från Samuel Svensson.

Vi slog upp stället och läste: OM DU VÄNDER ÅTER, SÅ VILL JAG LÅTA DIG KOMMA ÅTER OCH BLIVA MIN TJÄNARE, OCH OM DU FRAMBÄR ÄDEL METALL, UTAN SLAGG, SÅ SKALL DU

FÅ TJÄNA MIG SOM MUN. DESSA SKOLA DÅ VÄNDA ÅTER TILL DIG, MEN DU SKALL ICKE VÄNDA ÅTER TILL DEM.

Det här är en av de kvällar som har blivit en höjdpunkt för oss och vi minns den lite ofullständigt. Som något som genom sin stora betydelse har blivit lite suddigt i kanten. Men jag minns att vi grät av rörelse och bad en gång till - av tacksamhet. Vi träffades.

Efter den kvällen är det mycket som har hänt. Somligt rätt snart, annat med långa mellanrum.

Men ändå, liksom den gången i Åstorp, tyckte jag att det var något som fattades. Den gången hade jag tänkt: De har något som jag inte har. Så kändes det nu också. Vi hade börjat läsa böcker om den Helige Ande och om hur människor blev uppfyllda av Honom. Det stod ju i Bibeln att Paulus lade händerna på människor och att de då fylldes av Helig Ande och att de då började tala ett annat språk. Och Johannes Döparen hade sagt om Jesus att han skulle döpa i Helig Ande.

Vid ett sådant tillfälle talade vi med ett par flickor i en närbelägen pingstkyrka om vårt nya intresse: att få bli fyllda av Anden. Tills vidare sade de att de skulle be för oss i detta ämne.

Cittran

Arbetet medförde ibland vissa hembesök och Eva var ofta med. Vi ombads rätt ofta sjunga en psalm eller en sång; inte så sällan en väckelsesång. Ingen av oss hade någon bra gitarr eller var så vidare bra på gitarr. Vi åkte till Västervik på julklappsrunda men också med tanken att hitta en musikaffär för att köpa ett musikinstrument. Ja, där fanns ju gitarrer till hyfsat pris. Ljudet var inte på topp, så vi gick och strosade lite i affären. Då såg vi en cittra, som var inlämnad för stämning. Den var tysk, hade svart grundfärg och blommor som dekor och den hade två ljudhål och nio ackord. Sådana cittror kallas ackordcittror, till skillnad från melodicittror, som man dessutom kunde spela melodier på. (En sådan melodicittra använde Anton Karas till ledmotivet i 1950-talsfilmen Den Tredje Mannen)

Expediten såg vårt intresse och tog fram en svenskbyggd ackordcittra. Den hade ett ljudhål och sju ackord med vardera nio strängar, utom C-dur som har tio. Det gör 64 strängar som skall vara ordentligt stämda, för att det inte ska låta illa när man spelar. Den här modellen påstods hålla stämningen bra. Vi bad att få gå ut och hålla rådslag om detta, och därute bad vi en snabb bön och begärde ett råd av Gud.

- Jo, sa Eva efter en kort stund, - det här känner jag för. Jag tycker vi köper cittran. Några pengar hade vi inte kvar, men mannen i affären lovade lägga undan och stämma den till efter jul, så vi kunde få komma och hämta och betala den då. När detta skrivs har samma cittror stigit i pris så att de nu kostar runt 4 gånger det pris vi nu betalade.

Den 7 januari 1981 tog vi cittran i bruk för första gången. Men det fanns förstås ett crux:

ingen av oss hade någonsin spelat cittra. Men vi har en elorgel med en lättfattlig skola med ackord. Jag lärde in Stilla Natt och kom underfund med hur man bytte ackorden och dämpade det nyss spelade ackordet med en hand. Fingertopparna blev ömma. Vi skaffade plektrum och övade mer. Några av de oftast önskade psalmerna och sångerna lärde vi in på lite mer än en vecka. Läsarsånger var mycket ofta önskade.

Här gör  jag paus till i morgon. Ha det bra. Och trevlig midsommar!

Rolf